Nu har vi hämtat Kira från djursjukhuset. Hon är inte så mager som veterinären sa till oss så det var positivt. Hon är lite svullen runt kinderna framför allt men det är kanske från all dropp hon har fått.

Så här ligger det till:

Kira har förhöjda fosfat värden vilket är en dålig prognos.

Kira har dåliga njurvärden, hennes njurar är nedsatt med minst 75%.

Kira har inte tillräckligt med röda blodkroppar.

Kira har någon fri vätska i buken som har med hennes dåliga njurar att göra. Som tur är så har inte vätskan tryckt på diafragman vilket kan leda till andningsbesvär.

Det gör så ont att veta att hon ska dö. Jag har spenderat de senaste dagarna med att bara gråta, ibland flera timmar i sträck och någon enstaka gång så mycket att jag fick problem med att andas och blev helt snurrig. Annars har jag bara gråtit inombords, tårarna räcker liksom inte till. Nu när hon ligger så fridfullt i sin korg så vet jag att det är det ända rätta. Hon ska inte komma till det stadiet att hon mår riktigt illa. Hon ska dö med värdighet, inte spendera hennes sista dagar med att kräkas och må dåligt. Därför har vi tagit hem henne. Hon ska få leva sitt liv som hon brukar. Träffa hundar, vara ute i naturen och leva som en vanlig hund. Hon orkar kanske inte gå lika långt som hon brukar och hon är väl inte lika lekfull som vanligt. (Hon löper ju så det tar lite energi från henne också.) Men hon ska leva sina sista dagar med allt som gör henne glad. Hon ska inte äta proteiner för njurarna men när veterinären själv ger henne korv och leverpastej så förstår man att även dom tycker hon ska leva i nuet och få äta precis vad hon vill. Hon ska vara lycklig den tid hon har.

Personligen är jag inte rädd för att dö. Jag tror inte vi kommer till någon himmel eller helvete eller befrias från reinkarnation och blir en i brahman. Dock så vill jag att Kira ska komma till något vackert ställe. Ett ställe där hon skulle trivas och vara lycklig. Hon kommer alltid finnas i mitt hjärta och där ska hon få leva vidare. Jag är somsagt inte rädd för döden men jag är livrädd för det sista. Den sista måltiden. Den sista kramen. Den sista ögonkontakten. Och det värsta-Det absolut sista andetaget.  

Jag njuter till fullo av de sista dagarna jag har med henne. Njuter av varenda promenad, varenda liten puss från henne och varenda liten viftning av hennes bedårande vit-tippad svans. Hon är den bästa hund en människa kan någonsin ha och jag är så lycklig och tacksam att jag har fått vara matte till min lilla ängel trots att tiden har varit alldeles för kort. Jag älskar henne så mycket och att veta att snart så kommer jag aldrig se henne igen gör så otroligt ont. Men jag får inte tänka på min smärta utan hennes som hon kommer få uppleva mer desto mer tiden går. Jag kan inte låta henne lida.

Kira du är den mest fantastiska hunden i hela världen och du ska veta att det är så många som älskar dig. Du har en aura runt dig, ett slags ljus, precis som din mamma. Jag kommer sakna dig oändligt mycket och kommer aldrig aldrig glömma dig. Ingen hund kommer kunna jämföras med dig. Du är helt enkelt perfekt. Vi kommer sakna dig så mycket och du kommer alltid finnas kvar i våra hjärtan.

Puss till dig min älskling